Att söka det oförfalskade (FUZZ magazine 2000)
Att söka det oförfalskade
FUZZ magazine (Sweden), May 2000 Author unknown.
Original Swedish version
Att gitarrens ton kort efter anslaget dör ut vet alla som sökt det perfekta gitarrljudet och ”den oändliga sustainen”. I rockens barndom var tillvägagångsätten skiftande; en intryckt högtalare, volym på max eller fuzzpedal. Allan Holdsworth’s ljudideal var annorlunda, han ville "spela ett blåsinstrument inte gitarr" och det han hörde inom sig var saxofonens tonflöde och expressivitet. Efter några års gitarrspel upptäckte han med hjälp av förstärkardistorsion, ett kraftfullt vibrato och sin otroliga legatoteknik att en mer uttrycksfull ton fanns inom räckhåll.
Allan Holdsworth inflytande på många av dagens gitarrister är mycket stort, dock utan att han blivit ett namn på allas läppar. Med sin musik och fantastiska teknik har han på många sätt blivit en "musikernas musiker".
Allan Holdsworth är en nyskapande musiker som alltid har gått sin egen väg men ibland också varit sin egen värsta fiende med en drakonisk självkritik. Holdsworth’s ton är kraftfull men på samma gång innerlig. Hans flyhänta, flytande legatospel i Coltranes "sheets of sound-anda" är likt en strömmande flod.
Han är vid intervjutillfället mycket entusiastisk inför sin kommande platta på det nya skivbolaget Gnarly Geezer (vars namn lär syfta på Holdsworth själv). Hans Yorkshire-dialekt klingar kvar trots att han sedan länge bor på USA:s västkust "där solen går upp varje dag och himlen är blå. I England är det ju inte så vanligt", säger Allan och skrattar och fortsätter att berätta om sina tidigaste minnen av musik.
- När jag var 4-5 år förstod jag aldrig varför musik kunde få mig att gråta eller att känna mig väldigt glad. Det var som om någon talade till mig utan ord, först senare började jag att utforska vad som hände i musiken.
En passande illustration till detta finns i inneromslaget till albumet Atavachron med en bild av en ung Allan i färd med att veva igång skivspelaren. Han fick en gitarr tidigt men fritiden ägnades åt att cykla och att lyssna till musik. Intresset för gitarr växte sig större när han senare fick en orkestergitarr och en god vän satte en mikrofon på den.
Allan Holdsworth blev känd genom bandet Tempest i början av 1970-talet. Hans första platta Igginbottom's Wrench är dock inspelad redan 1969 och så här i efterhand kan man redan då ana en musiker som söker nya alternativa vägar.
I mitten av 70-talet kryddade hans gitarrspel flera fusionsklassiker. Ett lysande exempel är solot på Hazard Profile Part 1 från Soft Machines Bundles där han spelar ett långt svallande solo över ett basriff. Solot tar avstamp i rockens utkanter med en Marshallförstärkare på 11 (?) och en Gibson ES-175 jazzburk.
Ett exempel på Holdsworth’s inflytande är låten In The Dead Of Night (från UK) som inspirerat Yngwie Malmsteen till en version på dennes coverplatta Inspiration och Dream Theaters John Petrucci som "citerar" solot på Trial of Tears från Once In A Livetime.
Supergruppen UK var dock, enligt Allan, ingen lyckad kombination av musiker eller musik,
- Bill Bruford och jag blev faktiskt i sparkade från UK... Jag var mer missmodig i det bandet än jag någonsin varit tidigare.
Holdsworth tröttnade på UK:s "pusselmusik” och ville utveckla egna idéer. Efter UK bildade han bandet False Alarm som dock utvecklades till något av en återvändsgränd.
- Jag gjorde inte ett dugg under två år... vi lyckades inte väcka något intresse i England
Efter att ha flyttat till USA fick Holdsworth spela in den lysande EP:n Road Games på Warner Brothers med hjälp av Eddie Van Halen.
- Själv är jag inte särskilt förtjust i plattan, jag var inte nöjd med mitt gitarrspel och det var en jobbig period med en massa bråk. Jag förlorade mitt skivkontrakt eftersom Warner inte ville att Paul Williams skulle sjunga på plattan.
Holdsworth var återigen utan skivkontrakt men gav snabbt ut Metall Fatigue med ett mer rockorienterat sound och med sång på några låtar. I sitt sökande efter ett än mer expressivt instrument utvecklades Synthaxe-instrumentet som en skänk från ovan. Men tyvärr ledde det till att han återigen hamnade lite vid sidan av allfarvägarna.
- Musiken var inte nog jazzig för den traditionella jazzpubliken och det var för lite gitarr för gitarrfreaksen. Det verkar som en del bara lyssnar med ögonen och inte på vad som spelas, kommenter (sic.)Allan.
Under 90-talet tog Holdsworth’s musik delvis en ny inriktning med fler klangexperiment, men på albumet None Too Soon finns å andra sidan flera jazzstandards.
- Gordon Beck (pianist) tyckte att jag skulle göra en platta för att ge lyssnarna en vägledning till min musik. Jag spelade som vanligt och resultatet blev rätt OK...
Allan tänker efter och fortsätter: - Jag blir inte tillfredsställd av att spela den musiken, det finns en miljon musiker som kan spela så. Någon gång i framtiden skulle jag vilja spela in fler standards men min egen musik kommer i första hand.
Berätta lite om den nya plattan 16 Men Of Tain och om vilka de 16 är?
- Det är en trioplatta med egna kompositioner. Jag spelar gitarr och Synthaxe, Dave Carpenter lirar akustisk bas och Gary Novak trummor, plus att Chad Wackerman spelar trummor på en låt. Trumpetaren Walt Fowler (spelat med Frank Zappa, förf. anm.) gästspelar på 0274 and (sic.) Texas.
- Min målsättning var att uppnå samma känsla som i en akustisk jazztrio med min egen musik. Först tänkte jag bara spela med rent gitarrljud men jag ändrade mig, det lät inte som jag, skrattar Allan. På låten Eidolon spelar jag bara Synthaxe, ingen gitarr. Allan tvekar en stund och frågar om jag vet något om single malt whisky.
- Det finns ett litet destilleri i Skottland som heter Glenmorangie och de gör en av de bästa. På varje låda står det "Handcrafted by the 16 Men of Tain". Jag döper nästan alltid ett album efter en låttitel och den låten har en uppspelt, glad känsla. Så jag döpte den efter de 16 männen... vilka de nu är, skrattar Allan. I slutet av förra året fick jag ett nytt skivkontrakt och kunde slutföra plattan. Min manager betalade musikerna. Att arbeta utan någon ekonomi är frustrerande och jag tvingas ofta att göra något annat samtidigt. Den här gången var det ett projekt utanför musiken som tog överhanden.
Vad var det för projekt om man får fråga?
- Ja, jag uppfann ett pumpsystem för ale-öl. Vi spelade inte mycket just då och tillsammans med en god vän utvecklade vi idén för att kunna sälja den till något av de amerikanska småbryggerierna som brygger ale. När vi sålt idén återvände jag till musiken igen.
Jag tycker att du gjort din mest spännande och uttrycksfulla musik när du spelat Synthaxe. Använder du den fortfarande?
- De tillverkas inte längre och från början använde jag den live också men det behövs mycket extra utrustning. Den består av 3-4 delar, plus ljudmoduler och en separat ljudrigg. När de gick i konkurs... det här är mer än tio år sedan, var jag villrådig och sålde de två jag hade. Sedan blev jag ändå tvungen att byta några gitarrer mot en Synthaxe som "bor hos mig nu", jag använder den bara vid inspelningar. Jag får köra på den tills den går sönder för ingen verkar kunna fixa den längre. Jag gillar verkligen att spela Synthaxe och genom åren blev det instrumentet jag kunde uttrycka mig bäst på. Men that's life, jag vill inte fortsätta att spela på en "utdöende dinosaurie", skrattar Allan. .
Många av kompositionerna har impressionistiska klanger. Lyssnar du på klassisk musik?
- Jag älskar klassisk musik... Ravel, Debussy, Bartók, Stravinskij och Aaron Copeland. Det är väldigt vacker musik. Bartok och Debussy har inte så mycket gemensamt men för mig har de det, eftersom musiken är väldigt känslosam.
- Min far var pianist vilket gjorde mitt ackordspel särpräglat. Jag har alltid varit förtjust i ackord med små intervall, vilket är svårt att spela på gitarr. De vanliga gitarrackorden har fyra toner och sedan dubbleras vissa toner. När jag tittade i böcker kallades flera ackord samma sak men innehöll inte samma toner. Det fick mig att höra och använda ackord på ett annat sätt än traditionell harmonilära med grundton, ters och kvint. Jag uppfattar hela klangen och skalan, som är grunden för ackordet, samtidigt. Om jag använder ett vanlig ackord är chansen att en annan musiker använder exakt den ackordomvändning som jag hör nästan lika med noll.
- Jag ville aldrig bli musiker, det hände nästan utan att jag visste det. Nuförtiden söker jag inom mig själv för att finna något nytt. Samtidigt är jag väldigt rädd att inte kunna upptäcka nya saker på grund av min egen oförmåga att förmedla "vad jag hör" till mitt instrument. Om jag kommer till en punkt där jag upptäcker att "inget passerar genom dig mer" skulle jag inte ha något mål längre, det har inte hänt ännu men det är en egendomlig känsla.
ALLAN HOLDSWORTH´S TON ÄR I första hand en följd av en mirakulös teknik där man ibland kan tro att det hänger på hans distade mjuka gitarrljud i kombination med förstärkare och sin otroliga legatoteknik. Men de som hört och sett Holdsworth levande eller (hans instruktionsvideo) kan där se att hans teknik är oerhört precis.
Med små rörelser från plektrum har han full kontroll över attack, sustain och vibrato. När han övar sker det oftast med ett rent ljud för att spela melodifraser och placera rytmiska betoningar och accenter på olika ställen. Han använder LaBella-strängar, stainless för Steinberger och nickel för Carvingitarren.
- Jag experimenterar mycket med strängar och strängtjocklek. Oftast använder jag 009 till 038 eller 040. Jag gillar känslan av 010-strängar men föredrar hur de tunna 008-strängarna låter så det får bli 009 som ligger i mitten. Jag använder Dunlopband, antingen 6100 eller 6000. De senare är nästan lika höga men lite tunnare och 6000 har en "fer känsla" jag gillar bägge.
Din koordination och högerbandsteknik är väldigt exakt?
- Mitt anslag med plektrumet är väldigt lätt. Många tror att min vänsterhand gör allt men jag kan till exempel inte spela Stick. Jag vill ha kontroll över anslagen och dämpar enskilda strängar med högerhanden. När du använder dist kan du få en massa "grus" och missljud mellan tonerna och jag har arbetat med att få bort det, vilket min högerhand sköter till 90 %. Att använda distorsion var både nödvändigt för mig men också ett ofrånkomligt måste.: Låt mig förklara; om du använder en förstärkare som strutlar kan den tvinga dig att göra saker du inte vill, eftersom du måste spela efter förstärkarens förutsättningar, vilket jag ogillat. Förstärkaren är lika viktig som gitarren för mig, den är en del av hela ljudet, en symbios.
Du har börjat att köra på Yamahaförstärkare efter att ha använt Boogie under många år?
- Jag upptäckte Yamaha DG-serien för några år sedan. Jag gillade den direkt, ljudet var väldigt nära mitt eget ljudideal. När jag pratade med den som designat den visade det sig att förstärkaren han kopierat också var väldigt nära mitt ljudideal. Dessutom är de lätta ta med och jag använder alltid mina egna load-boxar där jag och konverterar högtalarutgångens signal till linjenivå. Boxarna gör om högtalarnivån till linjenivå vilket gör att förscärkaren fortfarande har samma känsla, dynamik och ljudkaraktär utan att låta platt. Jag har funderat på att använda en DG 80 med en 12:a och en DG 100 2x12:a för ackordspelet live.
Du har genom åren spelat på ett otal olika gitarrer och har nu en ny egen Carvin signaturmodell.
- De senaste åren har jag anlitat Bill DeLap som bygger enastående gitarrer, men med lång väntetid. Jag frågade Carvin om de ville bygga några instrument baserade på mina idéer. De accepterade på villkor att om jag var jag nöjd med gitarrerna så fick de börja att producera dem kommersiellt.
- Jag har också spelat på "huvudlösa" gitarrer väldigt länge, den första Steinbergergitarren var ett genombrott, en briljant idé och ett fantastiskt instrument,
Vad är skillnaden på en gitarr med eller utan huvud för dig?
- Det påverkar hur strängarna känns vilket ger "huvudlösa" instrument ett speciellt ljud. Det är jämna instrument och avvägningen mellan bas och diskant går inte att förbättra. Men vi bestämde ändå att de skulle bygga en gitarr med ett litet huvud. Den första var en välvd ihålig gitarr precis som de första Steinbergergitarrerna! När jag upptäckte det gjorde Bill DeLap några liknande instrument åt mig. Efter Carvins första versioner som var bra fick jag idén till en design som ger en nästan akustisk gitarrklang (Carvin Fatboy, förf anm) där lock och baksida inte har kontakt med varandra utom vid stallet och utan ljudhål. Det gör att du kan spela med väldigt lätt anslag och attack med dist, och det låter ändå nästan rent. Du kan kontrollera disten genom anslager ännu mer
Vad är dina planer för framtiden?
- Jag längtar efter att spela live igen vilket är inspirerande och ger upphov till idéer som jag kan använda i kompositioner. Vi gjorde ett gig i Israel för ett tag sedan med Gary Husband och Skuli Sverrissen som jag verkligen var nöjd med. Att spela med Gary har alltid varit något speciellt. Han spelar exakt som jag vill ha det. Första gången vi jammade var det nästan som om det fanns en sladd mellan oss under golvet.
Eftersom du haft problem med olika skivbolag, har du inte funderat på att producera dina plattor helt själv från inspelning till försäljning?
- Jo, men anledningen är att jag aldrig haft den ekonomin för att kunna investera i ett projekt och klara mig och min familj under tiden. Jag hoppas att det blir fler plattor oftare framöver, avslutar Allan Holdsworth.
