Med Siktet Innställt På Total Kontroll (MusikerMagasinet 1996, Swedish language)

From Allan Holdsworth Information Center
Jump to: navigation, search

Summary: Allan Holdsworth, a renowned guitarist, expresses his unassuming approach to his guitar skills, refraining from the "guitar hero" label. His career evolved from a humble start, overcoming challenges in the music industry. Holdsworth's innovation, deep knowledge of guitar construction, and search for a unique sound led him to experiment with equipment. He discussed his preferences, struggles with record labels, and the joy of creating music. Holdsworth's journey showcases his relentless quest for musical excellence, resulting in a distinctive and influential style.

With sights set for total control (Original Swedish text below)

MusikerMagasinet, December 1996

By Lars Reisdal

English translation by Per Stornes and Angus Keay. Thanks to the members of the Unreal Allan Holdsworth Group on Facebook. Comments in [brackets] were added by the translators for clarification, and in some cases to point out factual inconsistencies. Note that Allan’s statements have been back-translated from Swedish, and as such are not 100% literal quotes.


It's late at night and Allan Holdsworth is on his way home to San Diego. The car radio is on, and suddenly a Shostakovich piece flows through the speakers. He parks the car and sits speechless, listening intensely, and deeply moved. The music stops and he thinks of himself and his musicianship: "Why do I do anything at all, when someone else has already done that?!"

He is a big name in guitar circles, but it's not so obvious that it should be that way to Holdsworth himself. There is no shortage of praise from the outside, everyone from Steve Morse to Scott Henderson put him on a pedestal. The fact that Steve Lukather does not want to be called a guitar player in comparison with him, or that he is Van Halen's "main man" does not help – Holdsworth is his own judge and jury, and his self-criticism appears to be almost incomprehensively tough to the observer.

- I appreciate their compliments, but I'm definitely not a "guitar hero"! I've never heard anybody talk that way about pianists or saxophonists, it seems to be something that's associated with the guitar alone. I also dislike a lot of what's specific to guitar playing ("pleeeaase don't EVER strum") so it's a little odd that I got that label.

His career as a guitarist has in many ways been a constant battle against the inherent limitations of the guitar. His parents were not so well off, and they could not afford a saxophone. Young Allan had to make do with his uncle’s guitar.

- I had no interest in it. You could not shape the tone very much afterwards, and I just picked it up from time to time.

Over time, his dad, a clever jazz pianist, saw that Allan was making progress nonetheless and wrote small instruction manuals for his son.

- The books he wrote were actually better than anything I could have bought in the music store. He could not play the guitar himself, but he had all the necessary theory. In this manner, he did not limit me by saying the chords should be played this or that way for example. One can say that the foundation of my style was laid there - I started without a lot of notions of what one could or could not do. He also pointed out that I should not use open strings, which I greatly benefited from when transposing what I had learned to other keys. It also meant that from the very beginning, I was using four fingers of the left hand. Many only used three and for me that was a mystery - the guitar is difficult enough to master with all fingers available. I wish I had more, he says, laughing.

Nevertheless, he never delivers his typical legato cascades by two-handed tapping à la Van Halen - "it gives a special sound that I do not like, I have to hear the right hand pick attack."

I ask if he has never had a blues period and if he can bend strings in the usual way.

- Well, I spent some time playing 12 bar blues and all that. I like to think that I was actually pretty good at it, but I tired of it, it did not feel real, and did not come naturally. Bending strings, on the other hand, I often do, but I prefer violin vibrato for the simple reason that you can also lower the pitch.

Ever the perfectionist, he has refined his technique and sound over the years. He knows the guitar building process well, and is aware of the importance of each link in the audio chain. He talks about the recording process in such a way that Eric Johnson appears to be a slacker - it is about maintaining total control.

- I have been experimenting so much over the years. I play with a distorted sound, and then you have to see the amplifier and the guitar together as one instrument, they are inseparable. I do not use the amplifier only to raise the volume of the guitar. Put it this way; it's not just something you add when the sound is already fully formed. The way horn instruments are able to control and shape the tone has always been my ideal, and working with distortion is my way of compensating the guitar's deficiencies in that area. That's why I've completely abandoned acoustic guitar, which has a percussive quality and little sustain. In my studio, The Brewery, I have been able to try things out, and now I think the pieces have fallen into place.

He has worked with Charvel, Steinberger, DeLap Guitars and most recently with Carvin.

- These people have been very helpful, but usually something has come in the way. Grover Jackson was the one who took care of the band when we first came to the United States. He let us rehearse in his factory, and built a red Charvel that I had for a long time.

- Something that has always been a problem is that [factory made] guitars vary in quality so much from one to the next [in the production line]. I do not like to rely on a (single) guitar and Steinberger came to the rescue. Their guitars sounded amazing and because the material was plastic, the copies were almost identical. I ordered custom-built guitars with a flatter neck. My communication with Ned Steinberger was very good, and we had a constant dialogue where I made suggestions regarding product development. At first, there were only a few parameters to control, but it developed. Unfortunately, it went as it always does when Gibson buys something - downhill. I received no help and they did not even bother to call me back.

- The DeLap guitars were good but the collaboration ceased because it took a very long time to complete the builds, and I could not wait.

- Now I'm playing a Carvin model that I designed with the company. It's a Holdsworth Signature Series that sounds really good. With this I have made use of and benefited from all of my collected experience, and I am very pleased with the result. The body is semi hollow and made of alder, a medium heavy and nice sounding wood. You can choose from a number of tops but I prefer alder, and the same is true for the neck. My guitar has an ebony fretboard with a 25-inch scale. The frets are tall Jim Dunlop’s and the pickups are Carvin custom wounds that are very close to the sound of old PAF pickups.

To the delight of some, and the disappointment of others, Allan began using a Synthaxe in connection with the Atavachron album in 1986. He could now control modules with breath control etc. via MIDI. But what about the guitar - the importance of finding the right woods etc.?

- I am very careful with my guitar sound, but the truth is that I would rather have played saxophone. Everything I do with my guitar rig may be seen as an attempt to make the most of the situation. I'm too old to change, and therefore I welcome everything that expands the possibilities of the guitar. For me, the choice of instrument is totally unimportant, I'm only interested in being able to convey my music with as few barriers as possible.

Here I try to interject a small protest. I argue that each instrument has its own characteristics and that one can prefer one over the other.

- I do not agree. Musicality is not linked to an instrument. An instrument is just what the word says, a tool - like a pencil to write with, and the genius of a Keith Jarrett or Michael Brecker is not limited by it. I know that many missed the guitar playing in my music but my guess is that the music itself was not so important to them.

- The Synthaxe offered opportunities to express myself the way I always wanted to do, I immediately fell in love with it when I tried it. If the company had not folded, I probably would have still used it live today, and maybe stopped playing the guitar altogether. However, this was not the case, production stopped, and hence all support. It became too risky to use, and I only use it for recordings nowadays. I get the sounds from Yamaha DX-7 and Oberheim synths. The only new modules I have acquired are from Korg. More recently I have tried a possible replacement for the Synthaxe, Starr Switch. It seems promising but nothing is decided yet.

Allan has had his gear stolen on several occasions, and things have not always come to such a happy ending as when the controller for a SynthAxe unit was stolen: His voice is filled with gratitude when he talks about how the guitar player in Stone Temple Pilots was a Holdsworth fan, and bought him a new one.

He has been forced to sell equipment many times to keep him afloat. The IOU album title gives a hint of the circumstances: it was recorded in 1982 [ed. note: The recording sessions actually took place in 1979, but the album was released in 1982], and at that time Allan was already highly regarded among musicians, and had played with Gong, Bill Bruford, UK, Tempest, Tony Williams, Jean-Luc Ponty, and several others. Despite that, no record company would deal with his music and Allan refused to compromise.

- A friend gave us free studio time at The Barge, [literally] a barge in London. To be able to mix the album over two evenings in Trident Studios, I had to sell the guitars used for the recording. Sometimes I miss England, but that side of the country I don’t miss. For a musician like myself, it’s extremely inhibitive to live there.

During this time, he used Hartley/Thompson amplifiers.

- They were my favourites for a long time and I still have one of them. I don’t use it anymore, but keep it as a memory.

Today he uses Roland Jazz Cubes for his clean sound.

- They are good and have a soft sound, they remind me a little of Lab L5 amps. Before that, I used the Mesa Boogie Mark III. For the lead sound, I use the Mesa Boogie Dual Rectifier through a Carvin solid state stereo power amp. The speakers are either a pair of 1x12" or 2x12" Rectifier cabinets. The rig has become smaller over the years, and the only effects I'm using now are two Rockton Intellifexes for the cleans, and a Lexicon Reverb for the solos. Signal processing was more fun before, when it was not created from presets, and it was assumed that the user himself had an idea of what he wanted to accomplish with the sound.

Between the Rectifier and Carvin power amp, Allan uses a custom designed box.

- I call it "The Harness". Together with Rocktron, I developed "The Juice Extractor", and the harness does the same thing, but in a much better way. I've always hated to feel controlled by the amplifier. The harness allows me to convert the signal from the Rectifier on full throttle to line level, and then let it pass into the Carvin power amp. It does not work like a power soak; as the signal never reaches the speakers. I get the sound of the entire amplifier, both the preamp and power stages, and also get the feeling of it. All components remain intact. I use the box both live and in the studio, where I record at conversation levels! I have developed two models. One is suitable for amplifiers with master volume controls, the other is for those without.

The Harness was originally built for Allan himself and some friends, including Scott Henderson, but now he also takes orders.

Holdsworth arrived in the United States without guitars, but with a promise of a record contract with Warner Brothers [ed. note: This claim is contradicted by other accounts, which state that Allan got his deal after arriving in the U.S. Given that it took three years for the album to come out, the claim that Allan arrived without guitars also seems contentious]. Eddie van Halen had succeeded in getting the interest of (producer) Ted Templeman and Warners, for a recording with his idol.

- Total disaster! Templeman never intended to let me do my thing, and he immediately wanted to get rid of the rest of the band. Sometimes he was not even there, and it even happened that he would listen to takes on the phone ... We had to record the material twice because he disliked something about the drums. CHAOS.

In the end, there were only enough songs for an EP, and Warners were not keen on releasing it. Allan fought for the rights, and finally, Road Games was released [ed. note: Again, this account differs from others. The only thing certain is that there was a big conflict between Allan and Warners…]

- Fortunately, the contract was written so that they had to give us a demo recording after doing the album. We did the recording and they obviously replied that they did not like it, so then we turned to a small company called Enigma. We signed with them, and padded out the recordings that were to become Metal Fatigue.

The struggles with record companies are ongoing:

- I'm still fighting to stop releases of my first solo album Velvet Darkness but it's slow going.

He continues with mild irritation:

- Unfortunately, I cannot see an end to it. My last album, None Too Soon, was recorded two years ago! It was released in Japan, but Polydor in the United States decided that they would not release it in Europe. I fought for the rights and now it was finally released there a month ago. Big companies are not for me, and I do not intend to deal with them in the future.

None Too Soon contains compositions by Joe Henderson, Django Reinhardt and John Coltrane amongst others, and includes appearances by the Tribal Tech rhythm section. The project was initiated by Gordon Beck and Allan believes that it has two functions:

- We thought it was a good idea to show my playing in a different context. Maybe my music becomes more accessible for people if they can recognize the songs? I wanted to establish that a chord sequence is a chord sequence: the fact that one is traditional jazz and the other is from my own music makes no difference. My way of approaching music is the same, I have played over chord changes the whole time! I often get double-edged compliments like "You are playing really well, but I do not think I really understand what you ...". How should you interpret that? To my ears, it sounds like "I do not understand your music and I doubt that you do either". The other thing I wanted to achieve was to play in a traditional context with my usual distorted sound. I think it worked.

A tip for those wondering how Allan's acoustic playing might sound, is to get The Things You See, a duo album he made with Gordon Beck in 1980.

Allan's own music is demanding, and I ask if sometimes there’s not a little too much going on in the rhythm section?

- That's how I hear the music and I can only play with musicians that work the same way. I do not think they overplay, the reason I chose them is because of the way they play. I want them to interact, and play with dynamics. Rhythm is incredibly important, I love odd groupings; 5, 7, 9 etc.

He does not consider that the music from the records is difficult to reproduce live.

- It usually works, but I had some problems recently with the theme of Non Brewed Condiment. It was a long time since we had played it and my memory failed me.

Is he satisfied with his previous records?

- Naturally, I think the best record is the most recent one, but I can also live with Hard Hat Area and Secrets.

It’s a little surprising to see his name on records with groups like Level 42, Russian Gorky Park, and Krokus.

- I could never work as a studio musician. Such side projects have come about because I know these guys, and sometimes I have played on records as a thank you for helping me out. This is how it was with Gorky Park, they lent me the equipment to mix None Too Soon. As for Level 42, I filled a temporary vacuum. (Drummer) Gary Husband played with them, and when their guitarist died, I participated in a tour and a recording. I was definitely not the right man in the right place, but I cannot say I regret anything. Generally, it would have been more fun if one could have influenced the music to a greater extent, but I do that with my own compositions.

While waiting for Allan's planned European Tour this spring, you can also listen to the Johansson brother’s (ex Malmsteen) album Heavy Machinery, where he’s a guest. Furthermore, we can also hear him on (keyboardist) Steve Hunt’s upcoming solo album. For those who want to study Allan's technique closely, an instructional video is available. A couple of books have also been written, one called "The Uncommon Chord".

- Do not buy it to check out my music. It is mostly full of errors. However, the section included about beer is perfectly OK, he says, laughing gently.

He tells us that his life is governed by cycling, music and beer.

Unfortunately, the statement that follows is beyond my comprehension, but he talks enthusiastically about the precious drink. The only thing I remember with any certainty is that if you consume enough of Timothy Taylor's Landlord, it will eventually flow into the fingertips and allow friction-free legato runs in the true Holdsworth spirit. Believe it if you will.

Allan Holdsworth

Med siktet inställt på total kontroll (original Swedish version)

MusikerMagasinet, December 1996

Av Lars Reisdal

Det är sen kväll och Allan Holdsworth är på väg hem till bostaden i San Diego. Bilradion är på och plötsligt strömmar ett stycke av Sjostakovitj ur högtalarna. Han parkerar och sitter mållös kvar; intensivt lyssnande och djupt rörd. Musiken tystnar och han tänker på sig själv och sitt musicerande: ”Varför gör jag överhuvudtaget någonting när någon annan redan åstadkommit det där?!”

Han må vara ett stort namn i gitarristkretsar men för honom själv är inget självklart. Uppskattning utifrån saknas inte, alla från Steve Morse till Scott Henderson sätter honom på piedestal. Att dessutom Steve Lukather inte vill kallas gitarrist i jämförelse med honom eller att han är van Halens "Main man" hjälper inte - Holdsworth är sin egen domare och bödel och självkritiken framstår som näst intill obegripligt hård för betraktaren.

- Visst uppskattar jag deras komplimanger men någon "gitarrhjälte" är jag definitivt inte! Jag har aldrig hört någon resonera så kring pianister eller saxofonister, det verkar vara något som förknippas enbart med gitarren. Jag tycker dessutom illa om mycket av det som är specifikt för gitarrspel ("pleeeaase don't EVER strum") så det är en smula egendomligt att jag fått den etiketten.

Hans karriär som gitarrist har på många sätt varit en ständig kamp mot gitarrens inneboende begränsningar. Hans föräldrar hade det inte så gott ställt och de ansåg sig inte ha råd med en saxofon. Unge Allan fick hålla tillgodo med farbroderns gitarr.

- Jag hade inget som helst intresse av den. Man kunde inte forma tonen särskilt mycket i efterhand och jag plockade bara upp den då och då.

Med tiden såg hans pappa, en duktig jazzpianist, att Allan trots allt gjort framsteg och skrev små instruktionshäften åt sonen.

- Häftena han skrev var faktisk bättre än något jag hade kunnat köpa i musikaffären. Han kunde inte själv spela gitarr men han hade all nödvändig teori. På så vis begränsade han mig inte och jag slapp exempelvis höra att ackord skulle läggas si eller så. Man kan säga att grunden för min stil lades där – jag började utan en massa föreställningar om vad man fick eller inte fick göra. Han påpekade också att jag inte skulle använda öppna strängar, vilket jag hade stor nytta av när jag sedan skulle transponera det jag lärt mig. Med det följde också att jag redan från början använde fyra av vänsterhandens fingrar. Många använde bara tre och för mig var det en gåta – gitarren är svår nog att bemästra med alla fingrar tillgängliga. Jag önskar att jag hade fler, säger han och skrattar.

Trots det levererar han aldrig sina typiska legatokaskader med tvåhands tapping à la Van Halen — "det ger ett speciellt ljud som jag inte gillar, jag måste ha högerhandens plektrumanslag".

Jag frågar om han aldrig haft en bluesperiod och om han kan töja strängar på vanligt sätt.

- Jodå, jag hade min tid med bluestollvor och allt det där. Jag vill minnas att jag faktiskt var ganska bra på det men jag tröttnade efterhand, det kändes inte äkta och kom inte naturligt. Töja strängar gör jag däremot ofta men jag föredrar violinvibrato av den enkla anledningen att man på så vis också kan välja att sänka tonhöjden.

Som den perfektionist han är, har han under årens lopp förfinat sin teknik och sitt ljud. Han är väl insatt i gitarrbyggen och medveten om varje länks betydelse i ljuskedjan. Han pratar om inspelningsprocessen på ett sätt som får Eric Johnson att framstå som en slarver — här handlar det om att skaffa sig total kontroll.

- Jag har experimenterat så mycket genom åren. Jag spelar med ett distat ljud och då måste man se förstärkare och gitarr tillsammans som ett instrument, de är oskiljaktiga. Jag använder inte förstärkaren enbart för att höja gitarrens volym, den är inget man så att säga lägger till när ljudet redan är färdigt. Sättet som blåsare har kunnat kontrollera och forma tonen har alltid varit mitt ideal och att arbeta med disten är mitt sätt att kompensera gitarrens brister på det området. Därför har jag helt övergett akustisk gitarr som ju har en percussiv kvalitet och lite sustain. I min studio, The Brewery, har jag kunnat prova mig fram och nu tycker jag att bitarna fallit på plats.

Han har samarbetat med Charvel, Steinberger, DeLap Guitars och nu senast CarVin.

- De här människorna har varit väldigt hjälpsamma men det har vanligtvis kommit något i vägen, Grover Jackson var den som tog hand om bandet när vi först kom till USA. Han lät oss repetera i sin fabrik och byggde bland annat en röd Charvel som jag hade länge.

- Något som alltid varit ett problem är att gitarrer varierar så kraftigt i kvalitet mellan olika exemplar. Jag tycker inte om att behöva förlita mig på en gitarr och Steinberger kom som en räddning. Deras gitarrer lät fantastiskt och eftersom materialet var plast så blev exemplaren i stort sett identiska. Jag beställde custombyggda gitarrer med planare hals utan böjning. Min kontakt med Ned Steinberger fungerade ypperligt och vi förde en ständig dialog där jag kom med förslag gällande produktutvecklingen. Till en början hade man ganska få parametrar att styra men det utvecklades. Tyvärr gick det som det alltid gör när Gibson köper upp något — utför. Jag fick ingen hjälp och de brydde sig inte ens om att ringa tillbaka.

- DeLap gitarrerna var bra men samarbetet kom av sig på grund av att det tog väldigt lång tid för demattbygga färdigt, jag kunde inte vänta.

- Nu spelar jag istället på en Carvinmodell som jag designat tillsammans med företaget. Det är en Holdsworth Signature Series som låter väldigt bra. Här har jag dragit nytta av all erfarenhet jag samlat på mig och jag är mycket nöjd med resultatet. Kroppen är halvakustisk (semihollow) och av al, ett medeltungt och välljudande träslag. Man kan välja mellan ett antal toppar men jag föredrar al och det samma gäller faktiskt halsen. Min gitarr har ebenholts greppbräda med 25 tums välvning. Banden är höga Jim Dunlop och mikarna är Carvin custom wound som ligger väldigt nära gamla P.A.F. mikar i ljudet.

Till någras besvikelse och andras förtjusning började Allan använda en Synthaxe i samband med plattan Atavachron som kom 1986. Via MIDI kunde han nu styra moduler med breath control etc. Men gitarren då - vikten av att hitta rätt träslag med mera?

- Jag är väldigt noga med mitt gitarrljud men sanningen är att jag hellre hade spelat saxofon. Allt jag gör med min gitarrigg får nog ses som ett försök att göra det bästa av situationen. Jag är för gammal för att sadla om och därför välkomnar jag allt som expanderar gitarrens möjligheter. För mig är valet av instrument totalt likgiltigt, jag är bara intresserad av kunna förmedla min musik med så få hinder som möjligt.

Här försöker jag mig på en liten protest. Jag inflikar att varje instrument har sina särskilda egenskaper och att man kan föredra det ena framför det andra.

- Jag håller inte med. Musikalitet låter sig inte bindastill ett instrument. Ett instrument är just vad ordet säger, ett verktyg - som en penna att skriva med, och genialiteten hos en Keith Jarrett eller Michael Brecker begränsas inte av det. Jag vet att många saknade gitarrspelet i min musik men min gissning är att musiken i sig inte varit så viktig för dem.

- Synthaxe erbjöd möjligheter att uttrycka mig som jag alltid velat göra, jag föll direkt när jag provade den. Hade inte företaget upphört hade jag troligtvis använt den live idag och kanske slutat spela gitarr överhuvudtaget. Nu blev det inte så, produktionen stoppades och därmed all support. Det blev för osäkert att hantera och jag använder den bara stundtals vid inspelningar numera. Jag hämtar ljuden från Yamaha DX-7:or och Oberheimsyntar. De enda nya moduler jag har skaffat är av märket Korg. På senare tid har jag provat en tänkbar ersättare för Synthaxe, Starr Switch. Den verkar lovande men inget är bestämt ännu.

Allan har blivit bestulen ett antal gånger och det är inte alltid det slutat så lyckligt som i fallet då Controllern tillen Synthaxe stals. Han berättar med tacksamhet i rösten att gitarristen i Stone Temple Pilots var en Holdsworth-fan och köpte honom en ny.

Många gånger har han tvingats att sälja utrustning för att hålla sig flytande. Den första I.O.U plattan-titeln ger en vink om omständigheterna – spelades in 1982 och vid den tidpunkten var Allan redan högt ansedd bland musiker och hade spelat med namn som Gong, Bill Bruford, UK, Tempest, Tony Williams och Jean-Luc Ponty med flera. Trots det ville inget skivbolag befatta sig med hans musik och Allan vägrade att kompromissa.

- En vän gav oss gratis studiotid på The Barge, en pråm i London. För att mixa plattan under två kvällar i Trident Studios var jag tvungen att sälja gitarrerna som användes vid inspelningen. Det händer att jag saknar England men den sidan av landet kan jag vara utan. För en musiker som jag är det extremt hämmande att leva där.

På den tiden använde han Hartley/Thompson förstärkare.

- De var länge mina favoriter och jag har fortfarande kvar en av dem. Den används inte men får leva kvar som minne. Idag spelar han på Roland Jazz Cubas för det rena ljudet. — De är bra och har ett mjukt ljud, påminner lite om Lab L5. Innan dess använde jag Mesa Boogie Mark III. Som leadförstärkare använder jag Mesa Boogie Dual Rectifier genom Carvin solid state stereoslutsteg. Högtalarna är antingen ett par 1x12" eller 2x12" Rectifier lådor. Riggen har minskat med åren och de enda effekter jag använder nu är två Rocktron Intellifex till komp och ett Lexicon Reverb till solon. Effektburkarna var roligare förr, det var inte uppbyggt på presets och det förutsattes att användaren själv hadeenidé om vad man ville åstadkomma med ljudet.

Mellan Rectifiern och Carvinslutsteget använder Allan en egenhändigt designad låda.

- Jag kallar den "Harness", Tillsammans med Rocktron utvecklade jag "The Juice Extractor" och den här uträttar samma sak men på ett mycket bättre sätt. Jag har alltid hatat att känna mig styrd av förstärkaren. Harness gör att jag kan omvandla signalen från en Rectifier på full maskin till linjenivå och därefter låta den gå in i Carvinsteget. Den fungerar alltså inte som en power soak, signalen når aldrig högtalarna. Jag får med ljudet av hela förstärkaren, både för - och slutsteg men också känslan av den. Alla komponenter finns med intakta. Jag använder lådan både live Och i studion, där jag spelar in på samtalsnivå! Jag har utvecklat två modeller. Den ena passar förstärkare med mastervolym, den andra är för de utan.

Harness byggdes ursprungligen åt Allan själv och några vänner, däribland Scott Henderson, men nu tar han även upp beställningar.

Holdsworth anlände alltså till USA utan gitarrer men med ett löfte om Skivkontrakt med Warner Brothers, Eddie van Halen hade lyckats intressera (producenten) Ted Templeman och bolaget för en inspelning med sin idol.

- Total katastrof! Templeman hade aldrig för avsikt att låta mig göra min grej och han ville omedelbart göra sig av med resten av bandet. Stundtals var han inte ens där och det hände att han lyssnade på tagningar per telefon... Vi fick vi spela in materialet två gånger på grund av att han ogillade något med trummorna. Kaos.

Låtarna räckte bara till en EP som WB i slutänden inte villige ut. Allan stred för rättigheterna och till sist släpptes så Road Games.

- Kontraktet var tursamt nog skrivet så att de Var tvungna att ge oss en demoinspelning efter det. Vi spelade in, de svarade givetvis att de inte tyckte om den, och då vände vi oss till det lilla bolaget Enigma. Där skrev vi på och kompletterade inspelningarna av vad som kom att bli Metal Fatigue.

Striderna med skivbolagen rasar fortfarande.

- Jag kämpar fortfarande för att stoppa återutgivningar av mitt första soloalbum Velvet Darkness men det går segt.

Han fortsätter med matt irritation.

- Tyvärr ser jag ingen ände på det här. Min senaste platta, None Too Soon, spelades in för två år sedan! Den släpptes i Japan men Polydor i USA beslutade att de inte ville släppa den i Europa. Jag fick slåss för rättigheterna och nu äntligen är den släppt även där sedan en månad tillbaka. Stora bolag är inget för mig och jag tänker inte befatta mig med dem i framtiden.

None Too Soon innehåller kompositioner av Joe Henderson, Django Reinhardt och John Coltrane med flera, och medverkar gör bland annat Tribal Techs rytmsektion. Projektet kom till på initiativ av Gordon Beck och Allan menar att den fyller två funktioner:

- Vi tyckte att det var en god idé att visa mitt spel i ett annorlunda sammanhang. Kanske blir mitt spel lättare begripligt för folk om de känner igen låtarna? Jag ville slå fast att en ackordsekvens är en ackOrdsekvens: att det ena skulle vara traditionell jazz och det andra min egen musik har ingen betydelse. Mitt sätt att närma mig musiken är densamma, jag har spelat över ackordväxlingar hela tiden! Jag får ofta dubbeltydiga komplimanger typ "Du spelar verkligen bra men jag tror inte att jag riktigt förstår vad du...". Hur skall man tolka det? I mina öron låter det som "Jag förstår inte din musik och jag tvivlar på att du själv gör det". Det andra jag ville uppnå var att spela i ett traditionellt sammanhang med mitt distade, vanliga ljud. Jag tycker att det fungerade.

Ett tips förer som undrar hur Allans akustiska spel kunde låta är att skaffa The Things You See, en duoplatta han gjorde med Gordon Beck 1980.

Allans egen musik är krävande och jag frågar om det ibland inte händer lite väl mycket kompet?

- Det är så jag hör musiken och jag kan bara spela med musiker som fungerar likadant. Jag tycker inte att de överspelar, det är på grund av att de spelar som de gör som jag valt dem. Jag vill att de ska interagera och spela med stor dynamik. Rytm är otroligt viktigt, jag älskar udda grupperingar; 5, 7, 9 etc.

Han anser inte att musiken från plattorna är svår att reproducera live.

- Det brukar gå vägen men jag hade lite problem för ett tag sedan med temat til Non Brewed Condiment. Det var länge sedan vi hade spelat den och minnet svek.

Är han nöjd med tidigare plattor?

- Naturligtvis tycker jag att den den senaste plattan är bäst men Hard Hat Area och Secrets kan jag också tänka mig att leva med.

Lite förvånande är det att se hans namn på plattor med grupper som Leve 42, ryska Gorky Park, och Krokus.

- Jag hade aldrig kunnat jobba som studiomusiker. Sådana sidoprojekt har kommit till för att jag känner de här killarna och ibland har jag spelat på skivor som tack för hjälpen. Så var det med Gorky Park, de lånade mig utrustning för att mixa None Too Soon. När det gäller Level 42 så fyllde jag ett temporärt tomrum. (Trummisen) Gary Husband spelade med dem och när deras gitarrist dog var jag med på en turné och en inspelning. Jag var definitivt inte rätt man på rätt plats men jag kan inte säga att jag ångrar någonting. Ofta hade det väl varit roligare om man kunnat påverka musiken i högre grad men det gör jag ju med mina egna kompositioner.

I väntan på Allans planerade Europaturné till våren kan man även lyssna på bröderna Johanssons (ex Malmsteen) platta Heavy Machinery, där han gästar. Längre fram kan vi också höra honom på (keyboardisten) Steve Hunt's soloalbum. För den som på nära håll vill studera Allans teknik finns en instruktionsvideo att tillgå. Ett par böcker har också skrivits, en heter "The Uncommon Chord".

- Köp inte den för att kolla in min musik. Den är till störstadelen full av fel. Avsnittet om öl som ingår är dock helt OK, säger han och skrattar godmodigt. Han berättar att hans liv styrs av cykelsport, musik och öl.

Redogörelsen som därefter följer är tyvärr bortom min horisont men han talar engagerat och länge om den ädla drycken. Det enda jag minns med säkerhet är att om man inmundigar tillräckligt av Timothy Taylor's Landlord rinner det så småningom ända ut i fingerspetsarna och möjliggör friktionsfria legato räkor i sann Holdsworth-anda. Tro’t den som vill.